Livet flyter på rätt smidigt nu. Jag känner mig inte stark, men ändå inte svag mer än korta stunder.
Var i stallet häromdagen igen och red en överpigg, trotsig och lite dum Junoz. Han sparkade i galoppen och bytte galopp hejvilt, skyggade för bilar (och han föddes trafiksäker...) och var nästan okontrollerbar i traven. Helt enkelt, en mardrömshäst (även om det är lite roligt) :$
Men ändå känner jag, att när Junoz flyttar hemifrån till ny ägare kommer jag inte vilja existera längre. Och det kryper närmre och närmre. I de stunderna känner jag mig svag, och så himla liten.

Diva och jag går och går och går, och har även börjat cykla lite. Ensamträningen är väl det enda problemet, för det har börjat vända och går inte bra längre. Hon har tuggat sönder hysteriskt mycket grejer. Så jag tränar, och små stunder är iiinga problem. Upp till en timma eller två, inga problem. Allt utöver det resulterar i kaos nästan alltid.

Jag jobbade idag också. Och det kommer bli en jävligt dryg sommar. Min älskade bästa Linda jobbar bara nästa vecka och slutar sedan. Det gör lite ont i själen.. Tidigare i år fick ju världens bästa Vickie sluta. Det sved ännu mer. Usch, Euromaint blir faktiskt värre och värre. Tur det finns fler guldkorn där.

Imorgon ska Becka och jag släpa oss runt på Marieberg. Det ska bli trevligt! Men då kanske man ska vila några timmar innan också, så godnatt då!