Big girls don't cry.

Det var en gång en pojke, som såg de allra bästa sidorna hos en flicka. Antagligen de dåliga också, men han kunde förbise dem. Han var som ingen annan. Flickan ville så gärna vara den personen han såg. Men det är ju inte hela sanningen. Hon svek honom, och nu går hon varje dag och tänker att hon vill att han ska veta. Veta att hon visst är den personen, även om hon inte klarade av att bara vara den.

Jag är inte den personen som gör intryck. Jag lämnar inget speciellt bakom mig, när jag försvinner så försvinner jag. Så har det alltid varit.
Men så kom den här personen. Den personen som gör intryck på alla. Man kan inte annat än avguda hans fantastiska personlighet. Han fanns alltid till hands, och brydde sig faktiskt. Och han såg mig. Han såg rakt igenom mig, men ändå rätt på mig.

Han tyckte om mig. Han tyckte jag var "skärpt". Trevligt sällskap. Och han krävde ingenting. Han gav mig mer än jag förstog själv, men jag gav honom ingenting. För jag hade inget att ge.
Förutom svek

Jag tänker på dig varje dag, jag har gjort det sen "dess". Hur ledsen jag är. Hur fel det blev. Hur du var en sån underbar vän man kanske bara träffar en gång i livet. Jag vill så gärna vara den personen du trodde jag var. Bara. Jag kunde inte det då, och jag brände mig rejält. Precis som du sa, precis det jag inte lyssnade på.
Du verkar funnit vad du söker. Det gör mig så glad. Jag kunde inte ge dig det, men jag hoppas hon kan. Du om någon förtjänar det.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0