Kanske är det ibland bäst att lägga svansen mellan benen och bara gå.
Kanske var det exakt det vi gjorde. Eller vad vi borde gjort.

Vi visste vad vi ville, vi visste vad vi trodde.
Vi trodde kanske också att vi visste samma sak.
Vi läste våra tankar, men vi läste dem fel.

En promenad genom skogen, en paus vid en bänk.
Två blickar som möttes, två par läppar som höjde pulsen.
Vi ville så gärna. Vi trodde att vi kunde.

Men brända barn vet hur heta kroppar bränns.
Vi höll värmen ett tag, vi hittade en balans.
Men man är ändå dömd att rasa till slut.

Värmen, pulsen, orden, känslorna, alla dagarna.
Vi bad om något som aldrig var vårat att be om.
Stillad hunger återkommer alltid.
Vintern måste återvända.

Kylan, ångesten, orden, känslorna, alla dagarna.
Och självklart hände det vi båda visste var oundvikligt.
Men i slutändan, var det bara en av oss som aldrig sörjde.