Låt oss slå ett slag för kärleken
Det rosa, det vackra, det glada.
Det eftersträvade och det önskade.

Vi slår då ett slag för hatet
Vår kärleks svarta broder.
Det fula, och det avskyvärda.
Trots det, sin broders följeslagare.

Vi slår ett slag för avund.
Det gröna, och det äckliga.
Hatet högra hand, alltid tätt intill.

Vi slog ett långt slag för tårarna.
De blåa små miljoner som aldrig tycks ta slut.
De tunga, men ändå så lätta.
De ignorerade, men ändå så välkomna.

Vi slog ett slag för känslan
Den att aldrig räcka till
Den att älska, den att hata.
Den att skratta, den att le.
Den att gråta, den att falla.
Den, vars röda ljus alltid lyser.

Vi slår ett slag, för det är allt vi kan.
Vi slår ett slag, för vi är bara människor.

Jag tror att det var vinter
För jag minns folk i vinterkläder
Men jag frös inte.

De snöklädda fälten fylldes med blommor
De livlösa träden blev gröna
Solen värmde och trädens sus var vackert.

Och du var så vacker, vi var så vackra
Hade du bett mig hade jag stannat en stund.
Men älskling, det var bara en dröm
Men ingen kan drömma så vackert som vi.

Hey Baby,
Sure I walked through fire
I fell through ice
And had to swim back up again

Yes Baby,
I know we spent all those days
Pretending, faking and laughing
All those nights we felt so close

Oh Baby,
I remember kissing in the rain
Walking on broken glass with a smile
Holding hands so hard we could,
Thinking we would never let go

But Baby,
In the end it doesn’t matter
In the end you knew all along 
We never were, and never will be.
Lying straight to my face seemed normal.

And in the end, Baby
You opened my eyes.
And letting you go
Was the easiest thing about us.

I know I’ll be fine
I always stand up again
It always gets better.

What I don’t know is when
Or for how long I can stay up
I don’t know when I’ll hurt myself again
Or if I finally learned something.

Not a question about if
But when.
Not a question about who
But how.

I know I couldn’t give you what you need
I know I never understood

In another life maybe we could have made it
Or maybe, we would be just as doomed there.

I know you found her now.
I know she opened you eyes
How she’s the best person ever.
I’ve seen her, I know how pretty she is.

I just hope you think twice 
Before playing russian roulette with her heart.

Jag kunde se dig.
Jag hörde dig, jag rörde dig
Jag visste att jag var trygg med dig
Trots att du aldrig riktigt fanns.

Och du såg på mig.
Du viskade försiktigt i mitt öra
Du lät mig tro att jag faktiskt fanns
Trots att jag aldrig riktigt gjorde det.

Hjärnan kan aldrig stoppa det hjärtat vill.
Man leker gärna med elden, men vill inte bli bränd
Och det finns ingen salva för brända hjärtan
Bara en massa tid att lägga på att sätta ihop sig själv igen.
Bara ett mellanrum att läka innan man börjar om igen.

Kanske är det ibland bäst att lägga svansen mellan benen och bara gå.
Kanske var det exakt det vi gjorde. Eller vad vi borde gjort.

Vi visste vad vi ville, vi visste vad vi trodde.
Vi trodde kanske också att vi visste samma sak.
Vi läste våra tankar, men vi läste dem fel.

En promenad genom skogen, en paus vid en bänk.
Två blickar som möttes, två par läppar som höjde pulsen.
Vi ville så gärna. Vi trodde att vi kunde.

Men brända barn vet hur heta kroppar bränns.
Vi höll värmen ett tag, vi hittade en balans.
Men man är ändå dömd att rasa till slut.

Värmen, pulsen, orden, känslorna, alla dagarna.
Vi bad om något som aldrig var vårat att be om.
Stillad hunger återkommer alltid.
Vintern måste återvända.

Kylan, ångesten, orden, känslorna, alla dagarna.
Och självklart hände det vi båda visste var oundvikligt.
Men i slutändan, var det bara en av oss som aldrig sörjde.

Jag började gå en dag.
Jag ville fly från känslorna jag inte förstår.
Jag ville fly från mitt liv, även om det inte går.
Så jag gick, och gick tills jag inte kunde gå längre.

Jag kände ilskan koka, jag kände saknaden bränna.
Så när jag gått så långt jag kunde, började jag skrika.
Jag skrek från botten av mina lungor, gav allt jag hade.

Jag hörde mig själv skrika medan tårarna sprutade.
Allting blev suddigt, jag fattade ingenting.
Och jag skrek.
Jag skrek tills mina lungor sa ifrån, sen skrek jag lite till.

Jag kände att jag hatar dig,
Jag kände att jag saknar dig.
Så jag skrek, tills jag inte kunde känna någonting längre.

Och sen svartnade allt.
Jag känner ingenting längre.
Jag kan inte hata dig, jag har saknat färdigt.
Nu kan jag börja om mitt liv, utan dig.

Hur lång tid det än kommer ta,
Så bygger jag upp mig själv igen.
Kanske kan jag bli starkare utan dig,
Kanske kan jag finna mig själv igen.
Oavsett, så kommer jag aldrig sakna dig igen.