Where are you? And I'm so sorry
I cannot sleep, I cannot dream tonight
This sick strange darkness comes creeping on so haunting every time
And as I stared I counted the webs from all the spiders
Catching things and eating their insides.
Like indecision to call you
And hear your voice of treason
Will you come home and stop this pain tonight?

Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you)

Det är väl inte en nyhet att jag varit rätt nere ett tag. Deppat och som vanligt anklagat mig själv för något jag inte kunnat påverka. Och det är nog en av mina värsta sidor; när någon är elak mot mig, tror jag genast att det är mitt fel. Även om jag med facit i hand efteråt kan förstå att så inte alls var fallet. Idioter finns överallt, det kommer det alltid att göra. Och varje gång lovar jag mig själv att inte låta mig luras av en idiot igen. Men ändå gör jag det.

Men jag tror, och hoppas, att det verkligen är annorlunda den här gången. Jag är äldre nu, jag vill gärna tro att jag vuxit rätt mycket i mig själv. Jag har så mycket underbara människor runt om mig som påminner mig när "varningslamporna blinkar", men förut har jag nog inte velat lyssna på dem. Men nu tänker jag verkligen göra det. För visst har de haft rätt. Varje gång.

En underbart fin låt, som påminner mig mycket om mig själv. Jag tar mig friheten att citera några bitar av låten.
Lars Winnerbäck – Jag fattar ingenting - Spotifylänk.

"fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars hon som tror
att livet är en dröm

jag ville skjuta mig själv
redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit
och hur fel jag haft

jag kunde säga att jag önskar
han förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra sanningen