So far away.
Ibland känns allting mest hopplöst.
Men oftast, är det bara jag som är hopplös.
Jag lärde mig den hårda vägen att inte hoppas.
Att inte önska, att inte drömma, att aldrig vilja något åt mig själv.
Men nu står jag här igen.
Nu sitter jag här igen och väntar på dagen.
Dagen då jag åter igen lägger allting bakom mig.
Då det åter igen är dags att plocka upp spillrorna efter krossade drömmar.
Och antagligen, börjar väl cirkusen bara om igen.
Då det åter igen är dags att plocka upp spillrorna efter krossade drömmar.
Och antagligen, börjar väl cirkusen bara om igen.
Kommentarer
Trackback
