Den tar kål på mig.

Jag är jävligt stolt över mig själv - för en gångs skull kan jag faktiskt sluta vara ledsen och istället tycka att det inte var jag som gjorde fel - utan se sanningen, jag blev behandlad som en påse skit. Och jag har lärt mig förstå att det är inte okej! Jag kunde faktiskt inte göra något åt situationen, han är en idiot, släpp det bara.
Men, jag är istället så fruktansvärt arg, och bitter. Jag vill skrika, härja och slå sönder saker. Och det blir i längden minst lika jobbigt som att vara ledsen. Att känna sådan ilska, att veta att jag med största sannolikhet kommer bli skogstokig om jag bara ser personen i fråga. Jag vet inte om jag kommer förlora förståndet och bara vilja skrika, slå, sparka och göra honom lika illa fysiskt, som han gjorde mot mig mentalt.

Det var jag som blev lurad.

Och jag vill att han ska lida, må så in i helvete dåligt. Men det gör han inte. För han mår antagligen bättre än han någonsin gjort. Och det gör mig bara mer bitter. Jag vill kunna skratta åt hur jävla patetisk han är, glömma det och leva vidare. Men det går inte. Jag får inte utlopp för ilskan. Den ligger kvar och gnager. Han får inte vad han förtjänar. Det är... Ja, orättvist. Även om det tar emot att använda det ordet, för livet är orättvist och let's face it, men det är väl det som bäst beskriver känslan. Det är så fel.

Jag brukar inte önska människor dåligt. Men nu är det svårt att låta bli. Jag vill se honom må dåligt, se honom bli sårad, ledsen, besviken, nedbruten. Jag vill inte känna så, men jag gör det. Jag kan helt enkelt inte kontrollera det.

Jag tänker lätt på annat, mitt liv har gått vidare. Men det händer så lätt att något påminner om honom, så blir jag arg igen. Bitter. Ilskan äter mig. Förpestar mitt liv. Och ännu argare blir jag, för jag tycker inte han är värd ens det. Han äcklar mig.