Min älskade fina Junoz.

Du fyller snart 4 år. Vilket betyder att du i mer än 4 år nu varit min dröm. Och jag har älskat dig gränslöst sen den dagen du föddes, du har en så otroligt speciell plats i mitt hjärta.
Och det gör så ont i mig. Du är ju verklig, och du blev lika bra som jag visste att du skulle bli. Världens snällaste, mest godhjärtade lilla häst. Men det är väl just det. Liten.

Jag klarar inte längre av att tänka på det faktum att det snart är dags att hitta ett nytt hem åt dig. Att du ska bli någon annans allt, tillhöra någon annan. Jag kan inte tänka på den dagen jag ska komma till stallet och inte kunna se på dig och bli varm i hela kroppen. För sen första gången jag såg dig har jag ju sagt att det aldrig ska få hända. Det gör mig redan nästan grön av avund att se någon annan sitta på din rygg. För jag vill höra hemma där. Ödet är så grymt. Jag vill vara egoistisk, jag vill ha dig för mig själv. Men det vore så fel av mig.

Bland det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv är att inse att du inte är, och aldrig kommer bli min. För jag kan inte ge dig något. Jag är för stor, för långa ben, för mycket allt. För mycket för dig. Fan vad ont det gör. Du blev perfekt, men jag blev för stor för dig.

Jag ville att det alltid skulle vara du och jag, min älskade sparvunge. Och det kommer du alltid vara, min sparvunge! <3